- Arbetarbladet
- 27.04.2025
- 19:15
- (Päivitetty: 27.04. 19:25)
Pirjo Honkasalos nya dramafilm Orenda imponerar med starka skådespelarprestationer och stämningsfulla skärgårdsvyer.
Det måste lyftas fram genast i början att Orenda är en konstfilm med inte så mycket gemensamt med de flesta samtida inhemska filmer. Visst går det att jämföra Pirjo Honkasalo med Aki Kaurismäki och med det i åtanke är det speciellt glädjande att hon fortfarande är aktiv och delar med åskådarna en såpass stark och bländande vision som i denna nya film. Honkasalo fyllde 78 i februari och det kommer nya filmer av henne rätt sällan. Stämningarna i Orenda påminner om Andrej Tarkovskijs sista film Offret som har brukat tolkas som en hyllning till kollegan Ingmar Bergman. På det sättet kunde man se Orenda som en sentida finländsk hyllning till Bergman. Filmen är alltså oerhört ambitiös och på många punkter levererar den dessutom.
Det kan förstås hända att den finländska breda publiken inte är helt du men den här typen av film. Hur som helst förtjänar den finländsk-svensk-estländska samproduktionen en internationell spridning och man får speciellt hoppas på Sverige med tanke på hur den melankoliska stämningen i filmen bär med sig ett eko från den svenska konstfilmens bästa traditioner.
Vad gör Orenda till en lyckad konstfilm? En viktig beståndsdel är filmfotografen Max Smeds oerhört starka prestation. Filmen är utsökt vacker att se på och skärgårdsvyerna i den reflekterar gestalternas stämningar på ett närmast magiskt sätt. När det gäller skådespelarna, står den rutinerade trion Pirkko Saisio, Alma Pöysti och Hannu-Pekka Björkman för ytterst gripande insatser. Saisio spelar prästen Natalia som har kommit rätt långt från kyrkans officiella lära i sin syn på teologiska frågor såsom treenighetsläran. Pöysti spelar den temperamentsfulla operadivan Nora som sörjer sin älskade som har tagit sitt eget liv. Björkmans rollgestalt är i sin tur en biskop som borde disciplinera Natalia när kyrkan får ta emot klagomål på grund av hennes brist på renlärighet men han vill helst inte bli intrasslad i kulturkriget inom kyrkan utan försöker förstå grunden för de avvikande teologiska tankarna.
Honkasalos film är ytterst filosofisk. Det som man kan diskutera är huruvida den är religiös men titeln Orenda som syftar på irokesernas gudomliga kraft har utan vidare en teologisk betydelse. Det handlar om en kraft som är besläktad med den melanesiska naturkraften mana som också nämns i filmen. I en smått komisk dialog nämner prästen i filmen mana till biskopen som tolkar ordet som ”döden”, för att den melanesiska religiösa termen råkar vara ett homonym till ett finskt ord som betyder döden. Natalia förklarar vidare att det inte alls är vad det handlar om, utan hon formar sin syn på gud på olika naturfolks föreställningar. Tvivlet är så mycket starkare än tron i filmen att man kunde konstatera att den har rätt lite med tro att göra, om inte filmens skärgårdsmiljöer fungerade som en sorts gudsbevis. I vissa drömsekvenser tar filmen steget mot magisk realism men dessa är inte nödvändigtvis de starkaste partierna i den, fast skönheten i filmen är bedårande.
Berättelsen och handlingen är inte så viktiga i Orenda. Det gäller att komma in i rätt stämning, låta sig förföras av dess meditativa grepp och kontemplera det bristfälliga i människan. Saisio och Pöysti spelar starka och stridbara kvinnoroller. De är varken genomsympatiska eller ens särskilt trevliga men de är djupt mänskliga. Musiken i filmen är vacker och en viktig röd tråd är hur kärleken till musiken lyckas föra dessa två kvinnor närmare varandra trots att de först förhåller sig till varandra med stor skepsis. Även Björkmans biskop är i allra högsta grad en mänsklig karaktär. Orenda är en vacker meditation i den mänskliga tillvaron. En viktig fråga i filmen handlar om den skuldproblematik som anhöriga till någon som har begått självmord brottas med. Filmens grundläggande konstellation förklarar mycket av det varför de kvinnliga huvudpersonerna beter sig på ett så oberäkneligt sätt.
Filmen känns trovärdig i hur människor i en känslomässig nollpunkt porträtteras i den. När en av gestalterna som når nollpunkten dessutom är präst, är det naturligt att det blir en film om vacklande tro och stigande tvivel. Ändå är filmen mer filosofisk än religiös, men den kan med fördel kallas religionsfilosofisk. Fast filmen handlar om mycket annat och bara nuddar vid det teologiska innehållet, finns det ändå en känsla att den når protestantismens rätt karga och kyliga inre väsen på samma sätt som Bergmans filmer brukade göra det. Utöver ett visst avskalat asketiskt element har protestantismen, åtminstone lutherdomen, också en stark betoning på nåd. Även den biten kommer fram mot filmens slut. Kan en bristfällig människa som på ett eller annat sätt har havererat i sitt kärleksliv vara nådig med sig själv? Det är kanske filmens stora fråga. De elementen som visar en utväg från det genomgripande och allestädes närvarande dystra är inte så mycket teologiska eller religiösa som den vackra skärgårdsnaturen och det skönsjungande musikaliska innehållet.
Filmrecension: Orenda (2025)
Regi: Pirjo Honkasalo
Manus: Pirkko Saisio
Fotograf: Max Smeds
Producenter: Misha Jaari, Mark Lwoff, Ivo Felt, Pille Rünk, Erik Hemmendorff
Skådespelare: Pirkko Saisio, Alma Pöysti, Hannu-Pekka Björkman, Luca Leino, Juhan Ulfsak, Lauri Maijala
Musik: Sanna Salmenkallio, Elias Salmenkallio
Genre: Drama
Speltid: 118 min
Åldersgräns: 7 år
